Ifråga-sättande
När jag såg huset så kunde jag se mig och min blivande bästa vän tillsammans i trädgården. Den vännen som jag tänker skaffa mig när vi flyttat in i huset. Oavsett vad andra människor tycker. Jag ska spara, jag ska planera och jag ska göra mitt bästa. Så ifrågasättandet kan vi lämna någon annanstans. När jag hör människor ifrågasätta mina planer, så kan jag bli en aning irriterad. Min pappa sa, "en hund, och sen är väl inte ungarna långt borta"?
Jag förstår hans scenario, jag förstår att det är hans rädsla. Att jag ska stå där med hund, ungar och se min lärar/karriärdröm blåsa bort med vinden. Men kära pappa, det är inte så det kommer att bli. Jag är inte sådan. Jag vill inte ha några barn. Nu. Jag vill ha en hund. That's it. Jag vet inte om det är en fas, eller om det är en permanent åsikt, men jag är inte speciellt intresserad av barn. Jag har liksom fått nog. Jag tycker om barn, eller hur man nu ska uttrycka sig, och jag tror och hoppas att de flesta ungarna tycker om mig också. Men ja, det är inte mycket mer än så. Just nu känns det som en enda stor baby-boom. Gravida, barnvagnar och ungar till både höger och vänster. Jag har ett par vänner som snart ska bli föräldrar, och jag är så glad för deras skull och jag önskar dem allt gott. Så tro ingenting annat.
MEN jag under senaste tiden funderat en hel del kring det ämnet, att skaffa barn. Jag förstår inte poängen, det kanske inte heller finns någon verklig poäng med att skaffa barn. Och det stör mig en hel del. Det måste finnas en anledning till att man vill ha ännu en person att älska, en person som kommer att kosta dig halva din livsförmögenhet, en person som kommer att uppta 90 % av din dagliga uppmärksamhet, och 100 % av din livs-uppmärksamhet? Ja, evigt ansvar. Låst minst 18 år fram över... Vet ni förresten att ett barn kostar ca en miljon kronor de första 18 åren? Så varför bestämmer sig människor för att skaffa barn? Jag har så svårt att förstå det där. Det är ett jäkla ansvar.
Och varför är det enklare att ifråga sätta mig som vill skaffa en hund? Och varför ifrågasätter ingen en kvinna och man som ska skaffa barn? Får man ens ifrågasätta ett sådant beslut när det kommer till barn, så länge inte kvinnan och eventuellt mannen är yngre än 18 år? För skaffar man barn när man är under arton år, så är man oansvarig och är man över tjugo år så är man vuxen? Och ålders-gränsen är väldigt hårfin.
Vi människor har svårt att vara själva. Skaffar vi barn för att minska risken för att dö ensamma? Jag vet själv de gånger jag tagit hand om personer som ligger inför döden, och om de inte har haft barn så har jag tänkt tanken "vilken ensam människa". Det är sant. Vem vill dö ensam? Nu är det många frågor på en gång. Men den enda frågan jag är irriterad på är, VARFÖR SKAFFAR MAN BARN? Det kan inte enbart vara för att man vill ha barn och någon att älska. Det är inte en acceptabel anledning. Ge mig fler, gärna konkreta sådana!
Jag har konkreta anledningar till att skaffa mig en hund.
1. Jag tror att hundar kan vara mitt intresse.
2. Jag vill se om det stämmer att hunden är människans bästa vän.
3. Jag vill en lurvig varelse att gosa med. Ha. Ha.
4. Jag vet att jag är beredd på ansvaret.
Jag ska börja ifrågasätta tillverkandet av ungar. "Varför vill du ha barn? Varför ska ni skaffa barn?"
...antingen så får jag ett svar, eller kanske en käftsmäll?
VI skaffar barn för att vi har hus, har det stadigt ekonomiskt och känner oss redo för en liten att ta hand om. Visst att det kommer att kosta, men är man inte beredd på att det kommer att kosta en massa pengar, att man får ett helt nytt liv att ta ansvar över. Ja då är jag nästan säker på att man inte är vuxen nog eller redo att skaffa barn! Det är så mycket som ska fungera och jag kan inte säga med 100 % att jag kommer att älska J hela livet bla
Bla bla bla... Allt sånt som folk säger. Men jag vet att i alla fall VI kan klara av detta och vet vad det innebär. Så känner jag.
Och ja en liten käftsmäll kanske du skulle ha för det är inte lätt att veta VARFÖR. Haha! För våran del så bestämde vi oss bara och sen får man se vad som händer. Ska det planeras för mycket så tror jag nog att i alla fall vi hade backat och väntat några år. För när fan kan man känna sig redo egentligen? Min mormor sa att "nu är jag nog redo att skaffa barn nu, för nu vet jag vad det innebär" det sa hon för två månader sedan. Så tror nog inte att man kan känna sig helt redo någonsin. För det är förbannat jobbigt att inte veta hur det kommer att bli. Det kan man aldrig göra. Så, nu har jag sagt (skrivit) mitt!
Tänkte först ringa dig, Emma, men nu när Johanna kommenterat kan jag lika gärna också skriva här:
Jag tror att det här med att skaffa barn är ett mysterium. Det är en känsla som är stark inombords och även om det inte är en bra anledning så "man bara vill!". Jag har själv funderat mycket över känslan och varför. Kommer du ihåg att jag frågade dig det en gång?
Jag sa också att det är inte ekonomiskt, det där med evig kärlek vet man ju inte förrän man dör, det är tidskrävande osv. Allt du har sagt. Jag tror att några gör det för att lappa ihop sitt förhållande, för några bara händer det och några känner en ofantlig längtan! Och den här längtan? Vad längtar man efter? Inte är det spyor, blöjbyte och ett pressat förhållande. Det är någonting annat. Och även om du försökt förklara varför du vill skaffa hund så är de inte helt självklara. Frågan efter alla dina anledningar blir, varför?
Här är fyra anledningar till att jag vill skaffa barn (i framtiden givetvis):
1. Jag tycker barn är roliga, söta och jag kan se mig själv spendera mycket tid med det (intresse).
2. Jag vill se om det stämmer att vi kommer dela ett speciellt familjeband (bästa vän).
3. Jag vill en liten, söt varelse att gosa med. Ha. Ha.
4. Jag vet att jag är beredd på ansvaret.
Det är exakt samma skitbra anledningar som du har. Därmed tror jag att dina moderliga känslor "översatts" till hund. Absolut inget fel i det! MEN det är lättare att ifrågasätta en hund eftersom det inte har någonting att göra med vad du och Daniel gör i sänghalmen!
Kanske blev märklig text, men du fattar. :D
