Till hundra procent

Visst är det konstigt? Det är så konstigt, att nu när man inte längre bor hemma utan har flugit ur boet, så uppskattar man allt lite, lite mer. Jag var 19 år gammal när jag lämnade boet. Och då tänkte jag, att det kan väl inte vara så farligt att klara sig själv. Hur svårt kan det vara att laga mat, tvätta, städa och betala mina räkningar själv? Pfft, again. Det var en pärs många gånger. Det var liksom lättare sagt än gjort. Men det var riktigt nyttigt, man behöver få känna känslan av att få klara sig på egen hand. Att ens föräldrar numera är som ens kompisar eller faktiskt mentorer. Inte fasen ringer jag till en kompis, om jag undrar om en viss tröja kan tvättas i en viss grad? Jag ringer mina föräldrar om det mesta. Allt mellan himmel och jord. Och jag anser att föräldrar kan vara bland den smartaste och klokaste gruppen människor, som lever i vårt samhälle! De vet liksom lite om allt. Och då menar jag verkligen ALLT.

Just nu befinner jag mig hemma hos mamma och pappa (min familj). Och jag blev igår bjuden på mat, och det kändes hur lyxigt som helst! Som att gå ut och äta, fast att man skippar betalningen. Hur skönt är det inte, att slippa planera, laga och städa undan efter sig? Jag kände mig som en prinsessa. Vilken vardagslyx. Och att man aldrig insåg det när man bodde hemma? Utan man bara åt upp, ställde disken på diskbänken och skrek "tack för maten"! Och kvar blev föräldrarna. Där satt de vid matbordet, och de visste att deras sysselsättning, ett par timmar framöver, var att diska och plocka undan.

SÅ mamma och pappa. Jag är er evigt tacksam. Orden kommer aldrig att vara tillräckliga, för hur tacksam jag är. det är en stor skuld jag har till er. Men jag ska göra mitt bästa för att betala av den! Varje dag. Varje vecka. Varje år. För all tid. TACK.