Till hundra procent

Mitt nya projekt kommande år, är min hälsa. Och jag gör det enbart för min egen skull. Viktnedgång och minskat midjemått.

Jag har aldrig haft dåligt självförtroende gentemot min kropp. Jag tycker att jag duger som jag är, helt enkelt. Men jag har under senare tid tyckt att det kan behövas lite förändringar.
Allting började med, när jag var och handlade på HM för ett par veckor sedan. Jag strosade runt i butiken, och hittade en jättefin svart tight klänning. Jag hade hittat MIN den-lilla-svarta. Plusset var också, att det inte var speciellt dyr. Så jag haffade klänningen i två storlekar, 40 och 42, och styrde kosan emot provrummen. Jag hann knappt få av mig kläderna, så ivrig var jag över att få på mig den vackra skapelse som jag just hittat. Jag öppnade dragkedjan i ryggen och stoppade ner fötterna i klänningen. Och jag började dra på mig den. Men jag kom inte långt. När jag skulle passera höfterna, så tog det bara stop. Och då kom jag på "detta är ju en stl 40, och de brukar ju vara lite små...". Så jag krängde av mig klänningen och tog nästa storlek istället. Jag gjorde samma procedur igen, och voilá jag kom över höfterna. Men när jag väl fått på mig klänningen, och jag är i full gång med att posa, så ser jag. När jag står i profil, så ser det ut som jag är gravid! Tanken "det måste nog vara ett väck på klänningen", men icke sa nicke. Det som putade ut, det var min mage. Eftersom att jag inte ville roa mig med att gå och dra in magen, varje gång jag skulle använda klänningen, så hängde jag tillbaka den.

Jag tycker att alla får se ut som de själva vill, bara man är nöjd själv. Men jag är inte längre nöjd med mig själv. Eller jo, det är jag, men jag tycker att min kropp kan behöva lite justeringar. SÅ, för att komma till kritan, så har jag bestämt mig att jag ska gå ner i vikt och minska mitt midjemått. Men det ska ske på ett hälsosamt sätt. Jag ska inte banta och jag ska inte svälta mig själv. Jag ska bara ändra om mina kost och motionsvanor lite grand.

Och detta hälsosamma tänkande, har resulterat i en vikt och centimetertävling mellan mig och Daniel. Och efter ett beslut igår, så ska jag även tävla med Ida. Det vi har slagit vad om, är 500 kronor. Som den som minskat midjemåttet mest, får ta del av. Och ligger jag i nu, i sex månader fram över så kan det bli jag som blir 1000 kronor rikarie den första juli!

Jag tror att detta kan bli intressant. Givetvis, så ser jag det inte så, som att jag ska vara hälsosam i sex månader, och sedan återgå till gamla vanor efter "tävlingen". Nej, detta är en förändring på lång sikt, och jag tycker att det blir en liten spark i baken eftersom att det står lite på spel.

Imorgon kommer jag att skriva ut mina och (om jag får tillåtelse) mina medtävlandes mått. Sedan kommer jag även att skriva om mina förändrade matvanor, och motion. Så för er som är nyfikna och intresserade, håll utkik!

Detta inlägg är enbart till för er rökare, eller även till för ickerökare som inte förstår sig på rökare.



Detta är mitt bästa tips någonsin. Jag lovar, det är värt varenda minut och varenda timme. Det är värt varenda krona som boken kostar. Tack så hemsk mycket Pia, för att jag fått låna boken av dig!

Allen Carr ♥

...som jag tänker berätta mer om imorgon!
Ledtråd: Det har med hälsa och motion att göra.

God natt!

Nu är jag tillbaka. Nu har jag fått bilderna ifrån när jag lekte modell.
Först, så såg jag inte det fina. Men nu har jag öppnat mina ögon. Nu ser jag igen.

Halloj! Hur är det med vårt snötäckta land? Idag tog jag och min lillasyster en riktig sovmorgon, vi båda var inte uppe förens klockan 12. När frukosten var avklarad, så fortsatte jag att läsa min "sluta-röka-bok". Och nu har jag och mina två systrar precis kommit in i värmen igen. En av mina systrar Edit är riktigt duktig på att fotografera, ni hittar hennes blogg här. Så jag och min andra syster Elise fick agera fotomodeller, och givetvis ska bilderna redigeras först, så ni får hålla utkik efter bilderna!

Ja, livet som fotomodell det kan inte vara lätt. Jag har nu testat på det i ca en timme, och jag är redan trött på det. Fyfasen, "upp där", "nej ner med huvudet", "le inte så mycket", "gör si, gör så" usch fy valen, om jag arbetade som fotomodell så skulle jag ha nackspärr jämt och ständigt.

Jag blir mer och mer säker för varje dag, att lärare är mitt rätta yrke.

Sitter och smaskar på mammas hemmagjorda knäck! Finns det något godare än hemmagjort godis?

Snart ska jag bege mig in till staden för att hämta min hurtbulle till bror. Han spenderar sina lediga timmar på gymmet, och det beundrar jag honom för! Sitter även och knopar på mina nyårslöften (som man sedan aldrig lyckas hålla...). Jag tror att mitt nyårslöfte detta/nästkommande år, ska bli hälsa. Mer motion, och bättre kostvanor. Så kanske man till och med kan minska lite på midjemåttet?

Jag längtar tills jag sitter bakom ratten på mina föräldrars nya Volvo. Den går som ett skott, minnsan!

Jag älskar känslan av att komma hem till mamma och pappa. Hem till min familj. Hem till mitt ursprungliga hem. Hem till boet. Att ibland få känna känslan av att vara ett med fem andra individer. Jag älskar min familj, och detta kommer jag bara säga en enda gång, så pass på. Jag älskar Marmorbyn. Nu, men aldrig igen.

Klockan visar 22.01 nu när jag påbörjar detta inlägg.

Förvänta er inget. Jag är bara en simpel människa, som bor i lägenhet tillsammans med min andra halva. Jag springer runt som timvikarie på diverse ställen. Jag har ingen förmögenhet på banken, jag är inte känd. Jag vet inte vad mode innebär, jag tar bara på mig det som jag trivs i. Jag är ingen mästerkock, jag lagar det som faller mig i smaken. Jag handlar på Ica och Konsum. Mitt dyraste klädesplagg är en jacka som kostade 1000 kronor. Jag reser inte jorden runt, Sverige får räcka för min del. Jag äger ingen kamera. Min mobil är 2 år gammal. Jag tränar inte, jag vardagsmotionerar. Jag äter godis, det står jag för. Jag småäter. Det står jag också för. Jag kan inget om inredning, jag tar lite av varje. Lärare är mitt drömyrke. Jag har sex. Mitt humör går upp och ner. Jag har åsikter. Jag tänker aldrig innan jag talar. Jag erkänner att jag aldrig trycker på den gula "skänk pengarna till behövande barn-knappen" när jag pantar. Jag är en tidsoptimist. Jag gillar att prata. Jag anser att det viktigaste i ett förhållande är humor, tillit och närhet. Jag sover över hemma hos mina föräldrar minst en gång i veckan. Jag tycker att det är jobigt att vara ensam, ibland. Jag petar ibland mig själv i näsan. Jag tycker att det bästa med att bo hemifrån, är att man kan gå runt utan kläder ibland. Jag vill leva mitt Svensson liv. Humor för mig är, Sunes Jul/Sommar och Svensson Svensson. Min favoritfilm är Dirty Dancing. Jag tycker att min pappa har bra musiksmak. Jag tycker att kategorin "mammor" är bland de smartaste som finns. Jag har fortfarande svårt att förstå att min mormor är död. Jag tycker inte om skitsnack, men även jag pratar skit ibland. Jag är en vanlig människa. Jag är mänsklig som vem som helst.

Så det är vad ni har att förvänta er. Det är tillräckligt för mig, och det är det viktigaste. Om dessa saker är viktiga för er, det vet jag inte. Men detta är balans för mig. Är jag glad, kan jag göra andra glada.

Nu visar klockan 22.23 .

Författare: Emma Karlsson

Nu ska jag och Ida strax stoppa i oss lite lunch. Och födan blir, Kinamix med bacon toppat med creme fraiche. Kinamix är något som man hittar i frysdisken i de flesta mataffärer. Stek bacon, ställ åt sidan, stek kinamixen i stekpanna och blanda sedan ihop Kinamixen och bacon. Ät som det är, eller toppa med creme fraiche!

Mumsfillibabba! Ida och jag satsar på uppgång, och inte nedgång. Ikväll ska vi även smälla i oss smörgåstårta och tårta. Åh, finns det något bättre än mat? Om någon vill göra mig riktigt glad, så ska den personen bjuda mig på mat. Och om inte, så kommer mitt stora samtalsämne att vara mat. Tacka gudarna för maten!

"Vi har så stora magar, att vi inte ens skulle märka om vi blev gravida". Haha.

Skämt åsido.

God morgon, god morgon hör fåglar sjunga glatt, god morgon, god morgon idag!
Nu har jag och Ida vaknat till här på Åsgatan. Dags för frukost, och eftersom att det är Idas födelsedag idag, så lyxade vi till det med smoothie. Bestående av blåbär, hallon, banan, vaniljyoghurt, proviva och en nypa socker. Jag kör aldrig med mått, utan jag gör som Per Morberg, jag kör på känn. Ingredienser, men inga mått! Testa det, det gör allting mycket roligare, och faktiskt lättare.

Nu ska vi äta klart, för att sedan åka och handla ingredienser till allt kaffebröd.

Vi hörs!

Ikväll valde jag att hälsa på Ida, för lite tv-mys. Vi har under kvällen planerat vår fest, som ska äga rum i Februari. Vi har valt 80-talet som tema, utklädning och enbart 80-tals musik. Mycket roligt att se fram emot!

Om jag fick välja ett årtionde att leva på, så skulle det vara 80-talet- Hur roligt skulle inte det vara? Åh, axelvaddar och äckligt stora pudelfrisyrer?! Snälla, bara för en dag!

Nu är det dags för oss att trycka i oss lite gurka med dip.

Och kom ihåg, att använda kondom om ni tänker indikera samlag. HAHAHAHAHA!

...nej, nu ger jag upp. Får försöka en annan dag istället, för detta driver mig till vansinne. Har inte tillräckligt med tålamod för sådant här. Men en vacker dag, då jäklar!

Tills dess så får det se ut såhär. Opersonligt och tråkigt.

Finns det någon vänlig själ som vill hjälpa en ung dam i nöd, så är ni väldigt välkomna att höra av er! Ni behöver egentligen inte vilja hjälpa mig, ni kan bara göra det för att jag är helt lost på saker inom denna kategori.

Nu tänker jag packa väskan och åka in till Ida.
JA, JAG ÄR SÄMST I HELA VÄRLDEN PÅ ATT VARA ENSAM!

Det känns som söndag idag, det gör det verkligen. Ibland hänger inte mitt huvud med i kalendern. Men ja, helgen var bra! Det känns som om att det var längesedan jag hade så roligt och trevligt, som i helgen. Allting var helt lagom, helt i min smak. Så jag skulle inte tacka nej till att göra om det!

Och det bästa av allt, var att jag fick ha mitt hjärta hemma en extra natt. Tre nätter tillsammans, det är ren lyx! Idag har vi inte gjort mycket, vi gick en sväng på samhället och stannade hos Daniels mamma för lite fika. Nu, och en timme fram över så blir det gos i mängder, så att jag klarar mig fram tills fredag.

Nu ska jag få testa Daniels radiostyrda helikopter.

God eftermiddag vänner! Nu är vi på hemmaplanen igen, efter en resa tur och retur till Åland. Resan har vart till stor belåtenhet för alla. Jag tyckte det var riktigt trevligt , förutom båtens förbaskat otrevliga personal. Jag tror att det är ca 30 personer som valt fel yrke! En lama som levt på citroner i ett år, hade kunnat göra ett bättre jobb - och då är det riktigt illa. Nu ska jag återgå till min 80-tals musik, och drömma mig bort till det ljuva åttiotalet :)

Idag denna dag. Om en liten stund, ska jag och min andra hälft bege oss ner till busstationen, för att sedan styra kosan mot Åland. Vi ska på kryssning, för er som inte förstått det. Jag, Daniel och hans familj + släkt. Eller i alla fall, delar av den. Det ska nog bli trevlig, tror jag.

Vi hörs imorgon, hoppas att alla får en bra helg!

Idag kom min kära hem, igen. Men han försvinner lika snabbt som han kom. Måndag, äckliga måndag. Jaja, tre härliga nätter får vi tillsammans i alla fall. Men det som känns bra, att det känns lika naturligt att han är borta, som hemma. Och det är skönt. Och oftast så brukar veckorna gå fort, men ja, längtan och saknaden finns ju alltid där. Någonstans.

Nu ska vi strax bege oss mot bowlinghallen, för att kasta några kolt och avnjuta en bit mat.
Det blir vi två, och ca 20 stycken till. Men ju fler desto roligare. Om inte annat, lite trångt.

Trevlig kväll.

Ps, mina blåmärken börjar försvinna. Äntligen kan jag visa mig bland folk igen.
Puh.

Pssst... Om ni vill lägga ögonen på RIKTIGT fina bilder, så kan jag tipsa er om min systers blogg
http://editkarlsson.blogg.se/










En bild, säger mer en tusen ord.

Hur är det med lilla Sverige, och dess invånare egentligen? Jag kan inte förstå all denna julhysteri. Jag kan bara inte det. Ibland tänker jag att vi svenskar måste ha fått dåndimpen. Jag blev nyss väldigt paff, när jag tillsammans med min far tittade lite på programmet Plus. Herren min skapare, säger jag bara. Vi handlar så att det står härliga till! De intervjuade en kvinna, som varje jul inhandlade ca 30-40 julklappar!? För det första, HUR HAR HON RÅD MED DET?! Och till mitt andra frågetecken, VARFÖR I HELSIKE DÅ? Till vilken nytta?

Personligen, så är jag inget stort fan av julklappar, och har aldrig vart. Jag ser liksom ingen poäng i det hela. Jag varken ger eller tar emot många julklappar, och så har det alltid vart. Jag brukar köpa något till mina föräldrar, till min pojkvän och till en eller ett par vänner. Men sen brukar det vara bra. Men jag köper aldrig till syskon eller släktingar. Det finns så mycket viktigare saker att göra för pengarna. Vi ska egentligen vara glad över att vi är friska och har fina människor runt om kring oss. Vad mer behöver vi? Egentligen?

När julen kommer smygande, så brukar jag alltid tänka på alla ensamma och utsatta människor. Tänk så många människor som ofrivilligt sitter ensamma hemma på julafton? Eller så många barn som måste se sina föräldrar påverkade av för mycket alkohol? Eller de barn som får en örfil i julklapp? Jag vet, det kanske är många som ser detta som väldigt överdrivet, men tyvärr, det är för många, den bittra sanningen. Men det tänker vi aldrig på, kassaapparten visar 3000 kronor, och vi drar vårt kort? Vi puttar bort tankarna, genom att istället tänka "tänk vad min familj/släkt kommer att bli glada över dessa fina presenter". Men om vi tänker efter, gör vi verkligen någon lyckligare genom att (i princip) köpa deras kärlek?

Vi är så pryltokiga vi människor. Varför inte göra något radikalt, och skippa julklapparna i år? Vad har vi att förlora? Jag tror att vi har mer att vinna.

Hur burkar ni som läser detta göra? Har jag rätt? Håller ni med mig, eller är jag helt ute och cyklar?

Du är det finaste jag vet, du är det vackraste i världen.

Idag är det lucia, och idag så började jag arbetsdagen med att titta på ett otroligt fint luciatåg. Det var precis lagom, lagom långt, lagom många sånger. Vi svenskar har ju en förmåga att ofta använda oss av ordet lagom, som innebär (i alla fall för mig) mittemellan. När det roliga var slut, så bjöds det på fika. Och sedan var det dags för mig och Linnea att anta utmaningen som lekledare. Vi skulle hålla i 7:ornas fyrkamp, och det blev en fyrkamp så att det stod härliga till. Lite rörigt, men det märktes att det var uppskattat att eleverna fick göra något annat som omväxling.

När jag sedan kom hem idag, så upptäckte jag till min rädsla att dörren inte var låst. Jag och Ida klev in lite försiktigt, och helt plötsligt så hör vi bankande ljud, pust och mummel ifrån badrummet. Och när jag sedan sticker in huvudet i badrummet, så hittar jag till min förvåning en liten rörmockare. Där satt han, och ett nytt handfat hade han satt in! Jisses, jag trodde att jag skulle få en hjärtattack.

...det var tänkt att Ida och jag skulle äta pizza till kvällsmat. Men när vi kom hem med pizzan, och vi var redo att hugga in så tappade vi aptiten helt. Om jag ska vara helt ärlig, så var pizzan vidrig! Jag och Ida brukar ju vanligtvis kunna trycka i oss det mesta i matväg, men denna gång var det något som sa stopp. Och där satt vi med våra pizzor, och tittade på varann. Allt slutade med att vi istället kokade broccolisoppa. Har Ida och jag tappat en "pizza-hjärn-cell" eller håller vi helt enkelt på att bli nyttiga...?

Nu ska jag för första gången i mitt liv, titta på Twilight. Äckelvampyrer.

Alldeles nyss fick jag fick en mycket vacker kommentar ifrån min vän Ida.
Ida: "Emma, jag tycker om din blogg".
Emma: "Tack så mycket, det var roligt att höra".
Ida: "Emma, jag ska bli din STÖRSTA läsare någonsin".
Emma: "Menar du på bredden då, eller"?

...och precis i detta ögonblick så frågade hon mig, vad urinet ska ha har för färg, för att det ska vara "normalt".

Man slutar ALDRIG förvånas.



♥

Nu är jag redo för att bege mig mot skolan för att titta på skolan luciatåg!

Blir man inte glad, så säg. Tack så otroligt mycket ♥

Jag fyllde år förra veckan, och dagen fick mer eller mindre ett "roligt" slut. Jag hade precis vart och inhandlat mig en fin födelsedagstårta, när jag var så klantig att jag gick och snubblade över ett cykelställ. Så kan det gå när inte haspen är på! Hur själva fallet såg ut, det vill jag knappt veta. Men det sista jag minns är att jag precis innan jag föll, vinkade åt några elver. Oj vad snopna dem måste ha blivit när vikarien helt plötsligt försvann, och de enda de såg var två sprattlande ben och ett skrik så det heter duga.
Där låg jag, med grus i munnen, ont i varenda kroppsdel och ett par tårar som rann ner för kinden. Och just då önskade jag att någon skulle komma fram och fråga hur det gick. Helt plötsligt kom en gammal man fram till mig, och jag tänkte; "Åh, vad rart av honom att titta till mig". Och orden som kommer ur hans förbaskade mun är; "Hur gick det med tårtan"? Tack för omtanken...

...jodå, tårtan överlevde fallet. Men mina lår mår desto sämre. Färgglatt om jag säger så, och det är ju alltid något!

Idag introducerades projektet Finn-upp i skolan. Det är vissa årskurser och klasser som kommer att pyssla med detta projekt under en veckas tid. Projektet går ut på att de ska sätta sig in i rollen som uppfinnare. Idag fick eleverna brain-storma idéer, för att sedan se om det går att vidareutveckla. Eleverna fick se över sin vardag och hitta problem, som de sedan ska hitta på lösningar till. Det kan vara allt mellan himmel och jord, mycket spännande tycker jag! Allt blev kanske inte så seriöst, men det är inte precis blodigt allvar. De får bara en chans att förverkliga sina idéer och drömmar. Och vem vet, de kanske till och med kan tjäna en hacka på det?

Jag smittades lite av elevernas entusiasm över detta, så jag har redan nu börjat fundera lite kring uppfinningar. Jag har ett par idéer på lager, och vem vet? ...en vacker dag kanske det är just du som använder dig av MIN uppfinning?! Även denna sak står med som en av mina punkter på min "bucket-list"; att uppfinna en sak!

Författare: Emma Karlsson.

Jag fick just en kommentar med ett tips, angående att skriva. Tackar för den! Man lär sig något nytt varje dag.

Idag befinner jag mig på skolan, där jag hör hemma! När jag har mycket folk runt och kring mig, då mår jag som bäst. Mycket sho och shim hela tiden. Alltid något att göra. Alltid någon att prata med. Det handlar om att ge och ta, och jag hoppas att jag ger så mycket som jag får tillbaka!

Igår när jag skulle sova, så var det många tankar. Jag låg och funderade på vad jag ville göra med mitt liv, hur jag vill bygga upp det och hur jag vill forma Emmas liv. Många idéer och funderingar. Och jag tror att denna blogg/dagbok kan bli ett sätt att forma mig själv. Jag är vill säga som en förebild till mig sa, Mia Skäringer, "det är svårt att må bra, om man inte är i kontakt med sig själv". 


Nu ska jag bege mig till nästa lektion! 

Författare: Emma Karlsson.  

Min absoluta dröm, är att en gång i livet kunna försörja mig på att skriva. Svenska språket är så otroligt viktigt, och därför har jag beslutat mig för att utbilda mig till svensk-lärare. Jag vill lära ut det viktigaste medel vi människor har, språket, jag vill lära andra människor svenska språket. Det är min dröm. Just nu läser jag upp mina ämnen, så att jag till nästa år ska kunna söka till lärarhögskolan. Jag ska bli lärare, och så är det bara.
Jag jobbar, sedan två år tillbaka, som outbildad lärarvikarie på en högstadieskola där jag bor. Jag kan bara uttrycka mig med ett enda ord, det är fantastisk. Det som eleverna ger mig, det är något som inte går att beskriva. Och om jag kan ge dem något, så är det ännu mer fantastiskt. Jag har aldrig vart så säker på detta som nu. Mitt tecken som jag väntat på, det kom i fredags. När jag fick höra: "Emma, du är bäst", utav en elev. Dessa ord värmde, väldigt mycket. För då visste jag, att jag har något att ge.

Jag är en person med mycket åsikter och tankar. Jag har under hela mitt liv, alltid haft skrivandet ett stenkast bort. Och jag började för ett tag sedan, att skriva min egna "bucket list" och där har jag med, att jag en gång i livet ska skriva minst en bok. Men tills dess, så får ni nöja er med mina inlägg. Men se dessa inlägg som en början på min bok. Jag bryr mig inte om hur många exemplar som boken säljer, utan jag längtar efter känslan när jag en dag står och ser upp mot min fjuttiga samling böcker, och ser MIN EGEN BOK.

Författare: Emma Karlsson.