Till hundra procent

Ja, det hände igår. Och jag är fortfarande i chock. Jag trodde nämligen inte att de fortfarande existerade. Vad är då en pratare? Jo, det är en människa, kvinna eller man, oftast en kvinnna faktiskt, som inte vet NÄR man ska sluta prata. Det är helt sjukt, och ni kommer att känna igen en pratare när ni ser en. Det kommer inte att råda några tvivel.

Prataren jag träffade igår var en kvinna, en trevlig kvinna. Vi träffades på en parkering. Klockan 17.30 börjar vi prata, och jag var redan lite, lite stressad. Vi börjar småprata om saker och ting, och hon börjar babbla på om sin familj. Om hennes son, hit och dit. Och jag hatar att hamna i dessa situationer, för det finns ALDRIG någon som helst hejd på det hela. Utan pratet bara fortsätter och fortsätter.

Helt plötsligt börjar hon kritisera skolan, och dess upplägg. Ett ganska så intressant samtalsämne, men ja, jag hade lite brottom så jag hade inte tid att stå där och diskutera. Men ja, det roliga med denna situation, var att jag efter ca 20 minuter, började avrunda det s.k samtalet, med att minimera mina svar till "hm, aa, mm" MEN hon förstår inte mina signaler. Jag börjar, ni vet, gå sakta, sakta emot bilen, jag tar upp bilnycklarna och trycker på knappen "lås upp" på nyckeln. Hon fortsätter. Men nu börjar hon bli mer närgången. Hon går emot mig, och till slut tar hon tag i min arm och utbrister "VET DU VAD?!" Det hon då skulle berätta, var att hon visste en person som hade en likadan bil som jag (se Daniel). Jag ger mig INTE. Jag öppnar bildörren, och börjar försiktigt att säga fraser som "ojoj, klockan tickar" eller "nej, nu måste jag snart..." Prataren ger sig INTE. Det går till och med så långt, så att jag sätter in min högra fot i bilen, ni vet så det ser ut när man ska sätta sig i bilen? Där står jag, med halva kroppen utanför och halva kroppen i bilen. Och kvinnan med sin ena hand på min bildörr. Och hon skulle precis påbörja diskussionen om politik, och Göran Dahlström. Men då sa jag: "Nu MÅSTE jag faktiskt gå, jag har nämligen lite bråttom."

Ni skulle ha sett hennes min. Hon såg så ledsen ut, nästan som en Sankt Bernards valp. Men ja, jag var tvungen att slita mig. Ja, nu vet ni vad en pratare är och hur de betér sig. Men en sak ska jag säga. Dessa pratare vill en ALDRIG något illa, de kan verka väldigt närgångna och hysteriska, men de enda de vill är att prata. Det värsta är bara, att vem har tid och lust att stå 30 minuter på en parkering och föra ett en-mans-samtal med en spritt språngade okänd människa? Jag höll ut. Och jag tror faktiskt att jag gjorde hennes dag. Mer eller mindre. Klockan hann bli 18.00.