Hör mitt skrik!
Jag skriker. Jag för ett så fruktansvärt ljud. Det borde göra ont i era öron, så ont att ni borde vilja göra allt för att få mig tyst. Men inte ens det kan ni göra. Jag ber er, snälla. Se det som jag ser. Jag gör vad jag kan, eller vad jag borde. Det är min skyldighet, det är er skyldighet. Ni är skyldig mig ett öra, en stund då ni är mina viktigaste och enda åhörare. Då ni är min publik, och jag är det endaste enda som ni kan höra.
Ett skrik ut i det tomma, så känns det. Inte ens ett eko. Ingenting. Tomt.
Kommentarer
Trackback
