Idag denna PMS-dag
Ja, som rubriken lyder. Det har vart en bra och dålig dag. Dagen började bra i alla fall, tills det att mensvärken gjorde mig påmind om hur förjävligt livet kan vara ibland. Men jag gjorde som alla andra kvinnor gjort under århundraden, jag bet ihop. Daniel plockade upp mig och vi begav oss mot Örebro för lite provkörning av bilar. På vägen hem så var fortfarande det mesta bra, men när vi anlände hem så kom mitt PMS utbrott. Det smög sig liksom på, och efter en timme hemma så fick jag nog.Hela kroppen bubblade och jag hade bara lust att slå till Daniel, vilket jag inte gjorde, men så kändes det.
Egentligen ingen stor sak, bara det att allt gick åt helvete. Små, små, små saker som går fel och som tillslut avslutas med ett jävla kaos. Jag brände soppan som jag var i full gång med att tillaga och efter att jag upptäckt det så började jag skrika och slå i köksluckorna så att det stod härliga till. Jag fick D A M P. Jag fick hämta en ny kastrull och skrikandet fortsatte och de fula orden bara vällde ur mig. Detta var givetvis Daniels fel, stackaren. Där sitter han i datarummet helt oskyldig med tandvärk och förkylnig. Och jag får damp på honom för att han inte kommit in i köket och hjälpt mig, eller i alla fall frågat varför jag var arg och förde sådant liv! (Till er män som läser detta: när en kvinna smäller i skåpsluckor, dörrar eller annat dylikt så är det ett rop på hjälp, men vi är för stolta för att kunna säga det. Så för att rädda köksinredningen och för ert eget bästa, gå så långt ifrån en arg kvinna som möjligt eller visa empati. Hjälp till. Fjäska. Enda lösningen.) Ja, det hela slutade med lite skrik och gap i hallen, över ett skohorn som råkade falla i golvet tre gånger på raken. Jag började gråta över att vi bråkade. Jag ville resonera och försonas, men det ville inte den andra parten. Då grät jag över att Daniel inte ville krama mig hejdå inför min promenad. Daniel gav mig en halvdann kram. Jag började gråta för att man aldrig ska skiljas som ovänner! Jag grät lite till. Vi kramades och sen gav jag mig ut på en 40 min PW. Och sen var allt bra igen.
Lite småtjaffs från och till under hela kvällen, men kan man förvänta sig annat när den ena är känslomässigt labil och instabil och den andra springer runt med tandvärk och en förkylning? Domedagen. Men nu känns atmosvären bra igen här hemma. Och köksluckorna och den resterande inredningen är som den ska. Undra på hur bråken går till i ett lesbiskt förhållande? Den östrogennivån är inte att leka med kan jag tro.
Puh, nu är jag trött. God natt.
Egentligen ingen stor sak, bara det att allt gick åt helvete. Små, små, små saker som går fel och som tillslut avslutas med ett jävla kaos. Jag brände soppan som jag var i full gång med att tillaga och efter att jag upptäckt det så började jag skrika och slå i köksluckorna så att det stod härliga till. Jag fick D A M P. Jag fick hämta en ny kastrull och skrikandet fortsatte och de fula orden bara vällde ur mig. Detta var givetvis Daniels fel, stackaren. Där sitter han i datarummet helt oskyldig med tandvärk och förkylnig. Och jag får damp på honom för att han inte kommit in i köket och hjälpt mig, eller i alla fall frågat varför jag var arg och förde sådant liv! (Till er män som läser detta: när en kvinna smäller i skåpsluckor, dörrar eller annat dylikt så är det ett rop på hjälp, men vi är för stolta för att kunna säga det. Så för att rädda köksinredningen och för ert eget bästa, gå så långt ifrån en arg kvinna som möjligt eller visa empati. Hjälp till. Fjäska. Enda lösningen.) Ja, det hela slutade med lite skrik och gap i hallen, över ett skohorn som råkade falla i golvet tre gånger på raken. Jag började gråta över att vi bråkade. Jag ville resonera och försonas, men det ville inte den andra parten. Då grät jag över att Daniel inte ville krama mig hejdå inför min promenad. Daniel gav mig en halvdann kram. Jag började gråta för att man aldrig ska skiljas som ovänner! Jag grät lite till. Vi kramades och sen gav jag mig ut på en 40 min PW. Och sen var allt bra igen.
Lite småtjaffs från och till under hela kvällen, men kan man förvänta sig annat när den ena är känslomässigt labil och instabil och den andra springer runt med tandvärk och en förkylning? Domedagen. Men nu känns atmosvären bra igen här hemma. Och köksluckorna och den resterande inredningen är som den ska. Undra på hur bråken går till i ett lesbiskt förhållande? Den östrogennivån är inte att leka med kan jag tro.
Puh, nu är jag trött. God natt.
Kommentarer
Trackback
