Fuck att vara kvinna
Ibland hatar jag vara kvinna. Jag hatar framförallt den kvinnliga, mammiga, omständliga kvinnohjärnan. Mammiga var kanske inte rätt ord, men moderliga...
Är det bara jag som har svårt att tala klarspråk, iaf när det kommer till sin partner/sambo? Jag kan aldrig tala klarspråk. Daniel ber på sina bara knän eller ser bara fruktansvärt förvirrad ut när detta sker, eller inte sker kanske man ska säga. Här kommer ett exempel, en situation som ägde rum för ca en timme sedan.
Daniel kommer hem för att hämta sin plånbok för att kunna ta en öl tillsammans med sin bror. För att ni ska fatta, så gick Daniel hemifrån runt åtta snåret och han skulle komma tillbaka runt elva hade han tänkt. Skitsamma.
Jag: så du ska gå ner till Joans nu?
D: ja?
Jag: går du hem när du vart där, eller går du bort till din bror igen?
D: jag vet inte. Jag tror att jag går hem till min bror igen.
Jag (börjar analysera...): så klockan är strax innan tio och du ska gå till Joans nu, ni kanske är där en halvtimme och då är klockan kanske halv elva och DÅ ska du gå hem till din bror igen? Så få kommer du inte vara hemma till runt elva?
D: nej, inte exakt elva. Kanske senare. Eller vad vill du?
Jag: jag?! Okej, men då vet jag, då struntar vi i filmen ikväll, det blir för sent. Då kommer jag sova när du kommer hem igen sen...
D: men då kommer jag hem runt elva. För din skull.
Jag: men jag vill inte att du ska komma hem för att jag vill, utan för att du ska vilja det.
D: men jag vill det. Vad vill du?
Jag: vill vara hemma med dig, men vill inte du det så...
Sen kommer jag inte ihåg mer. Behöver jag skriva mer? Är det för att jag är tjej, trött, lite tofflig eller bara allmänt dum i huvudet? Ibland önskar jag att man kunde spola tillbaka tiden... Göra och säga om.
Jag är ingen toffel, jag har bara jävligt svårt att vara TYDLIG!
Gaaaaaaaaah.
