Män som hatar kvinnor
Ibland i alla fall. Idag är jag lite krasslig, 37,2 i feber och huvudvärk och det är ett jädra bultande i mina bihålor. Och när kvinnor är sjuka så kan man inte ha så höga förväntningar på deras humör. Allting förstärks. Är vi ledsna blir det bara värre, är vi glada (ytterst otroligt) så blir vi ledsna över det. Vi är lättretliga och ibland små bitchar. Daniel och jag hade en liten dialog förut, ett mycket bra exempel på hur det kan låta...
D: jag åker ut till Martin sen.
Jag: okej.
D: jag åker klockan fem. (klockan var då ca halv fyra).
Jag: varför så tidigt?!
D: tidigt? Det tycker jag inte...
Jag: jo det är jättetidigt! Vi kommer inte hinna gosa alls innan du åker?! Du måste ändra tiden!!!!!
D: okej, Martin kommer och hämtar mig kl sex.
Jag: okej, det blir bra... Kom och lägg dig hos mig, ingen tid att förlora!
D: jag måste packa.
Jag: DU HAR ALDRIG TID FÖR MIIIIG! *grååååååt*
D: det har jag väl visst de!
Jag: måste du åka!?!?!?! Du kan stanna här hos mig!
D: nej Emma, jag vill åka!
Jag: nej, jag ska inte tvinga dig att stanna!
D: men, men....
Jag: Daniel det är okej om du åker. Jag förstår... Fast kan du inte stanna?
D: men nyss sa du...
Jag: åk du! Det gör inget att du inte är en toffel.
D: Haha.
Jag: har jag sagt att jag älskar dig?
Jag är sjuk i huvudet, bokstavligen... Om jag var Daniel så hade jag vart väg vid det här laget. Fy fan vad de får stå ut med!
Jag är i alla fall glad att jag har dig, Daniel. Förlåt. Jag älskar dig!
